När tålamodet är nästintill obefintligt och frustrationen är stor.

0kommentarer

Så som rubriken lyder utvecklade sig min fredag, tänk så fort det kan vända. Jag ska se till att vända det tillbaka ska ni se.. men för att det ska ske med succè så måste jag få utlopp för min frustration.
 
Det som gör mig frustrerad har att göra med mina benhinnor som jag har piskat genom träning som de kanske inte gillar lika mycket som jag gör. Jag har alldeles för länge haft ont i mina benhinnor och det har såklart bara blivit värre och värre... Nu är det så illa att jag måste ta tjuren vid hornen och inse sanningen; jag kan tyvärr inte fortsätta med den typ av träning jag egentligen vill syssla med. Utan får istället gå över till alternativ träning som jag i nuläget inte tycker är kul men får väl se till att göra det kul då. (Oj, glädjen bara sprudlar i den meningen)
Att jag får utöva den typ av träning som jag älskar ger mig glädje och lycka, när jag nu inte kan det så är det som att ta bort ett barns snuttefilt eller napp. Det är något som är nödvändigt för att barnet ska känna en tillfredställelse. Precis så är det för mig, får jag gå på mina pass som jag får ett glädjerus av så känner jag mig tillfredställd.
 
Just nu är jag bara så förbannat jävla arg. När jag inte får ha det som jag vill eller det inte går som jag vill är det såhär jag reagerar, jag blir svinförbannad och det bara kokar inom mig. Tack och lov så går det ju över ganska så snabbt :-)
Då går det istället över i en beslutsamhet, jag ska få det som jag vill. Men nu är jag ju däremot fortfarande kvar i det första stadiet och genom att skriva får jag utlopp för min frustration.
 
När man inte vill inse sanningen så blundar man för det, eller i mitt fall; man pratar inte om det, för då existerar det ju inte. Tills det når bristningsgränsen och jag måste inse sanningen. Det är det jag har gjort nu, eller igår insåg jag väl det helt och hållet.
 
Jag var på veckans andra step-pass och känner man till min envishet och beslutsamhet så ger jag mig aldrig, men igår var det flertal gånger jag fick pausa för att det gjorde så inihelvetes ont. Tyvärr var jag för stolt för att avbryta och gå ut från salen, så jag körde på och fortsatte trots att det kändes som att mina smalben skulle sprängas. Det var ren vilja som fick mig upp för trapporna hemma, tillochmed det gjorde så ont.
Och idag får jag ju sota för det... Jag sitter i skrivande stund i skolan och det gör ständigt ont i mina ben. Jag kan alltså inte ens gå utan att det gör ont.
 
Förtvivlad och rädd på en och samma gång. Förtvivlad för att det är såhär och rädd för att det har gått över till kroniskt tillstånd och att det ska ta lång tid innan det blir bra. Förbannad för att jag har låtit det gå såhär långt... Ja, det är många känslor denna fredag :-) Ska jag vara ärlig har jag haft besvär med mina benhinnor i säkert närmare 2 månader, men först nu de senaste 2-3 veckorna har det eskalerat i rasande fart.
 
Jag har haft mailkontakt med lite olika personer för att hitta ett sätt att fixa till detta, och det är en kiropraktor vid namn Christer Rantala som jag fastnade för så idag ringde jag han för att boka tid för undersökning men utan succè. Han är inte anträffbar förrän på måndag, så får ringa tillbaka då.
 
 
Ibland krävs det en käftsmäll för att fröken Toftby ska inse fakta och ja, det kan man väl påstå att jag har gjort nu.
 
Hoppas Du har en bättre fredag :-)
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej