Har så otroligt många tankar och känslor som jag önskar att jag kunde få ut....... Men det går bara inte,det tar liksom tvärnit. Orkar knappt anstränga mig till att ens försöka..



Vart har jag tagit vägen?
Nu är det gjort. Ett för mig, stort och tungt beslut.. Igår kändes det helt rätt, nu tvekar jag...
MEN, jag vet att det är rätt. Måste bara övertyga mig själv om det lite extra vissa stunder..




Framtiden är ljus.
Jag klarar inte att vänta på att göra något åt situationen, som jag trodde. Jag har blockerat allt jag känner och att jag är sliten för länge nu... Nu säger min kropp ifrån. Jag har inte ens någon reservtank av energi att ta av längre, jag är helt tom. Helt slutkörd. Har därför tagit ledigt från jobbet fredag och måndag, ev tisdag också. Så jag kan åka hem till Skövde för att försöka ladda om batterierna lite. Blir iallafall en långhelg, bättre än inget. Jag ska bara försöka ta det lugnt, gå promenad i friska luften, inte tänka jobb öht, försöka att inte känna någon som helst stress eller press. Och framförallt verkligen fundera ut vad jag ska ta mig till, så här kan jag inte fortsätta... Om jag inte lyssnar på mig själv så kommer det gå ännu värre nästa gång. Och med tanke på att jag endast är 23 år så får det inte gå så långt till att jag blir utbränd.


Just nu är det som en karusell i mitt huvud, helt grötig och tom. Jag kan inte förstå hur det kan bli såhär, jag rådiggar ju mitt jobb och jag gör fortfarande ett jävligt bra jobb. Men jag orkar inte bara så mycket just nu.. Har verkligen ansträngt mig till att ta tid till träning just för att jag vet att jag får energi därifrån. Men det hjälper inte.. Det fungerar fan inte! Lite freetime och Skövdebesök är nog det som behövs just nu.



Gå på magkänslan, och tro på dig själv.


Anar inte hur jag ska orka med den här veckan.... LÄNGTAR till söndag då jag kommer vara ledig. Har tappat räkningen på hur många dagars jobb det har blivit i sträck nu.... Enformigt liv, inte tillräckligt med sömn, jobb från morgon till kväll, brist på kärlek och närhet från vänner/familj.. Då är man dömd till å känna så som jag känner just nu. Min kropp skriker, jag vill just nu bara rymma... Rymma hem till Sverige och gömma mig, lägga mig under täcket hemma hos mamma och ligga där i ett halvår. Det har helt enkelt blivit för mycket jobb för min del, igen.... Ett gott tecken på att jag är sliten, det är när jag börjar gråta... Då kan jag börja gråta för absolut ingenting. Men på så sätt får jag ut det, det blir alltid lite bättre när jag har fått gråta. Och det är precis vad jag gör nu... Helt ärligt, jag vet inte hur mycket mer jag orkar, eller hur länge jag kommer orka... Nä, nu bara jag svamlar, men är helt utmattad. Behöver bara lite annan tid än bara jobb..

Nu kanske det verkar som att jag avskyr mitt jobb, det gör jag verkligen inte. Men jag är mänsklig, när man jobbar så mycket som jag gör under en väldigt lång tid så blir det tillslut för mycket. Även om man älskar sitt jobb. Har gått en lång tid nu och haft en obehagskänsla i kroppen, känt att det är något som ligger under ytan och gror.. Att det är något som är påväg till att rinna över. Nu har det nog börjat att komma fram, måste göra någonting med det, allt jag känner/inte känner.. Jag är på väg att bli en person som jag inte vill vara. Vill känna adrenalinet pumpa, känna sprudlande glädje, tycka att livet är som en dans på rosor och bara gå runt och le åt livet... Det känns som att jag är på väg att mista kontrollen över mitt egna liv. Bäst att göra något åt det. Men det får vänta lite... Försöker tänka på det som jag har planer på att göra om ett litet tag.

Mitt i natten, alltså massa svammel och rensning ur mitt huvud. Men det behövs uppenbarligen..






Är det ens värt det?