Positiv attityd skapar energi...

0kommentarer

Några få dagar efter mitt förra inlägg så tog det på sätt och vis stopp.. Började helt plötsligt storgrina på jobbet och fick svårt att koncentrera och ha kontroll över mina egna andetag, tårarna forsade och det gick inte att få stopp på dem.. Fick ta mig ut i friska luften och försöka lugna ner det. Hela den dagen var tuff, riktigt tuff för mig... Jag brottades i mitt egna huvud mot olika typer av tankar. Vad var det som höll på att hända? Vad ska jag ta mig till? Där och då så var det väldigt svårt att kunna veta vad man ska ta sig till, och det var ju egentligen bara jag som kunde göra val med tanke på att det var mina känslor och min kropp som helt enkelt sa ifrån. Jag var nog mer knäckt över att detta hände och det gjorde att jag kanske inte kunde fullföra den planen jag lagt för min sista tid i Oslo... Många tankar som gjorde att det kändes som att jag gav upp, men att det inte blev som jag tänkt mig, var nog det som gjorde mest ont.

Jag tackar gud för att jag har en helt underbar chef, som är så förstående och hjälpsam.

Jag åkte hem för dagen, fanns inte en chans att jag hade energi till att jobba.. Ville bara hem och lägga mig i sängen. I tro om att kunna åka tillbaka till jobbet dagen efter som om inget hade hänt.. Men lyckades som tur var bli övertygad om att jag nog hade gott av att bara vara hemma en dag.. Höll mig ute i solen och umgicks med en kär vän. Var otroligt trött och fick anstränga mig för att inte börja grina och tycka att livet var pest och pina.. Tur att solen sken!

Den tredje dagen kom jag till jobbet, hade avtalat med en fantastisk människa som även är en grym coach, för att se om det fanns något jag kunde göra för att hämta fram några resurser eller ny energi för att inte klappa ihop helt och hållet.. Fann tillslut ut att jag faktiskt inte hade så mycket mer kvar. Helgen gick, jag höll mig bara hemma och försökte samla ihop lite energi.. (Haha nu ljög jag, jag jobbade visst på lördagen kom jag på nu.) Men tårarna bara rann och jag kände absolut ingenting, var helt likgiltig.. Bestämde mig för att ringa till läkaren på måndagen och göra något åt detta.. Fick en tid och blev sjukskriven först 1 vecka.. Och jag har väl haft roligare, om jag säger som så.. Tänk dig att vara van vid att spendera i princip all din vakna tid på jobbet och sedan helt plötsligt inte ha något att göra. Visst, jag var ute på promenader, gick på bio, tränade, städade och fixade osv.. Men resten av tiden då jag inte gjorde något.. Jag höll på att klättra på väggarna!

En vecka gick och jag hade tid hos läkaren igen, sjukskrvningen blev förlängd i 2 veckor som jag spenderade i Skövde hos familj och vänner. Det gjorde mig nog väldigt gott... Dels att bara få komma bort och tänka/göra nåt annat. Men även att få en liten paus och distans till jobbet..

Nu är jag tillbaka i Oslo och ska tillbaka till jobbet.. Sakta men säkert. Ska trappa upp med start på 40% i en vecka och 60% andra veckan och så ta det därifrån.. Skillnaden från då och nu är att jag faktiskt saknar jobbet. Börjar känna att jag får tillbaka energin och glädjen för det igen.. Thank you God!



Det som hände, jag kallar det att jag fick en typ av "uppenbarelse", var väldigt skrämmande.. Och jag blev för första gången väldigt rädd för vad som kunde hände om jag fortsatte pressa mig. Rädd för det jag kände/inte kände.. Då hade det verkligen kunnat sluta illa.. Men nu under tiden jag varit sjukskriven så har jag egentligen inte tänkt så mycket på det, sorterat och rett ut tankarna osv.. Jag har helt enkelt bara varit. Dessa tre veckor har känts som tre månader... Men det har varit otroligt nyttigt för mig! Även om det faktiskt ska bli riktigt härligt att faktiskt ha något mer att göra på dagarna, kunna bli stimulerad och framförallt träffa alla mina underbara kollegor igen!

Med facit i hand så ser jag ett mönster över den perioden då jag känt att något har varit fel.. Jag gick på autopiloten väldigt länge, pressade mig själv, sov dåligt och fick inte tillbaka någon energi på något sätt.. Detta har helt klart varit lärorikt, tufft men lärorikt. Med tiden så har jag nog faktiskt helt och hållet accepterat läget och de tankar jag hade ang att det kändes som jag gav upp osv finns inte där längre. Allt detta känns på något sätt så långt borta.. Har jag varit med om det? Eller har jag bara drömt? Så känns det faktiskt.. Det känns som om det hände för 3 år sedan och att jag varit sjukskriven så länge.

Anledningen till att jag skriver om allt detta här, är för att detta blir nästan som terapi för mig.. Jag får ut alla tankar och känslor om vad jag känner när jag får skriva om det. Det är inte lika lätt när jag ska prata..


Nu är det dags att finna tillbaka fightern och det jag känner att jag på sätt och vis tappat under vägen! Och jag ska bli mer obs över att lyssna på kroppens signaler... I promise.

Nu ska jag se till att njuta av sista tiden här i Oslo och på Elixia, flyttlasset går i december till Sverige igen. Då är det dags för nya äventyr! :-)

Kommentera

Publiceras ej