...varesig du vill eller inte.


För nästan 4 årsedan träffade jag en person som skulle till å skaka om min värld något kopiöst, det visste jag inte då... Men den här personen tog mig med på en sjuhelvetes resa ska jag få be å tala om. En resa som jag aldrig kommer glömma... En resa som jag inte ångrar något utav. En resa utan dess like, my god. Denna resan har kantats av sorg, lycka, tårar, besvikelse, glädje, frustration, ja.. ALLT!

Den här personen har fått mig att gråta, att le, fått mina knän att skaka, gett mig fjärilar i magen, gjort hela min kropp alldeles glödhet inombords.. Han är den som har fått mitt hjärta att slå dubbelt.
Jag har velat avslutat denna resa såå många gånger, men jag har inte varit stark nog. Inte varit stark nog till att stå emot... Mina vänner vet precis vad jag pratar om och de har varit mina starka stöttepelare under hela den här resan, de har varit en axel att gråta ut mot, några som jag har delat glädjen med.


Nu sitter jag här, ser tillbaka på alla fantastiska minnen jag har iochmed den här resan... Gud, vilka minnen.... Både på gott och ont. Men, jag ångrar som sagt ingenting... Jag är bara glad över att ha fått vara med om den här resan. Den har format mig, jag har lärt mig otroligt mycket och jag har framför allt fått veta vad Kärlek är.

Jag har under hela den här resan velat något, men med tanke på vissa omständigheter under den här oerhört komplicerade resan så har det inte blivit som jag har velat. Och ibland är det även så att inte allt stämmer överens, även om vissa delar finns där. Jag har hela tiden haft i bakhuvudet att det sista som lämnar en är hoppet. Så har det varit för min del, jag har alltid hoppats.

Men nu är tiden inne för mig att släppa taget, jag har börjat inse mer och mer att hur gärna jag än vill så går det inte... Under en lång tid så har mitt hjärta sagt en sak medans mitt förnuft sagt en annan sak. Jag har hela tiden lyssnat på mitt hjärta, men nu är det dags att lyssna på förnuftet. Jag har kommit till den punkten där jag måste lyssna till förnuftet, även om det svider som fan.

Ett stort beslut är taget och den här fantastiska/känslosamma/omtummlande resan är nu över... Mina vänner vet hur förbannat stort steg detta är för mig, och det är just därför jag sitter här med tårar, om det är någon som jag hade velat ha här hos mig just nu, så är det mina fantastiska vänner. Jag tror även att de kommer vara lättade, lättade över att få se mig ta ett stort steg i rätt riktning. Ett stort steg ut i friheten... För det är så jag känner mig just nu, fri. Men med även en vemodskänsla...
Är det här verkligen slutet på resan... Ja, det är det. Och jag är redo, redo för att flyga iväg! Det kommer bli en tuff väg att gå i början, men jag ska ta mig över det här hindret. Jag har ju trots allt alla fantastiska minnen och allt jag lärt mig. Jag kommer med all säkerhet alltid bli påmind om den här resan jag varit med om, men då kommer jag bara le. Le över att få ha varit med om en sjuhelsikes resa. Alltid se det positiva, även i det negativa. (Shit, vad jag har blivit mindfuckad sedan jag kom hit till Norge haha.) När jag själv är redo så kommer jag även ha en vän för livet, en speciell vän som har lärt mig jävligt mycket. Men det får tiden utvisa...

En annan anledning till att detta beslutet tas nu, är också för att jag ska kunna klara av att hålla fullt fokus och koncentration på mitt mål, som är att bli halvårets säljare for fuck sake!!!! :-) ANGRIP FÖR FAN!


Tack för 4 fantastiska år..... Och vi kommer alltid ha magin, den kan ingen ta ifrån oss.